Byggnadsdelar

Takbeklädnad?
Stannsäng?

Kommentarer?

Salpeter (latin sal petrosum, klippsalt) är salpetersyrans kaliumsalt eller kaliumnitrat. Detta salt förekommer färdigbildat i naturen, dels såsom små nålformiga kristaller blandade med andra råsalter, dels såsom utvittringar på jordytan. Salpeter finns dessutom i många växter.

Förr bereddes detta salt på så sätt att man lät kvävehaltiga animaliska ämnen ruttna tillsammans med kalk och aska. Man kokade återstoden, avdunstade lösningen till kristallisering och renade den så erhållna råsalpetern genom omkristallisering.

Salpetern bildar vid långsam kristallisering långa, färglösa strimmiga prismer, som inte vittra i luften och lätt lösas i vatten. Upphettas den med kol eller organiska ämnen, inträffar mer eller mindre våldsamma explosioner, varför den användes till beredning av krut.

Det gamla svartkrutet innehöll 75 % salpeter, 15 % träkol och 10 % svavel.

Eftersom salpeter kan utvinnas ur gödsel förordnade Gustaf Vasa att all i riket under ladugårdshusen befintlig "saltpetterjord" skulle anses som krono regale. Han sände sjudare försedda med redskap för att tillvarata dylika fyndigheter och på platsen bereda salpeter. Jordägarna var ålagda att bl.a biträda med dagsverken och körslor.

Man räknade med att jorden var "dräktig", dvs hade anrikats med tillräcklig salpetermängd, vart sjätte år. Då tog man tillvara jord ner till 3-4 decimeters djup och lät vatten sila genom jorden i ett stort kar och rinna ut i ett annat. Det urlakade vattnet kokades i 5-6 dagar, då bruna salpeterkristaller (råsalpeter) samlades på ytan. När råsalpetern sedan kokades upp på nytt (luttrades) utvanns den rena salpetern.

På lämpliga platser uppfördes "saltpetterhus", dit allmogen måste inte bara forsla jord, aska, ved, kol och allt som i övrigt behövdes för sjudningen, utan även skjutsa, härbärgera och föda personalen. Från den sistnämnda delen av detta betungande onus köpte allmogen sig fri genom att 1634 betala en årlig penningavgift efter hemmantal, salpeterhjälpen, vilken 1652 fastställdes som en ständig skatt och i jordeböckerna infördes som en särskild skattetitel under mantalsräntan. I Skåne och Blekinge erhöll den benämningen salpeterskatten.

I slutet av 1700-talet infördes i Sverige den s.k österbottniska metoden för salpeterframställning, som innebar att man i särskilda salpeterlador samlade gödsel, matrester mm. Jord som lagts i botten på dessa lador anrikades med ammoniak redan efter 3-4 år.

Genom kungligt förordnande 26 oktober 1801 stadfästes en genomgripande reform inom denna förvaltningsgren. Kronan avstod sitt regale mot att de skattskyldiga in natura årligen till kronans förråd levererade 1/2 lispund (4,25 kg) inrikes tillverkad oluttrad salpeter per helt mantal, levererad på anvisade platser.

1823 nedsattes beloppet till hälften, och 1830 efterskänktes återstoden av denna skatt, som benämndes salpetergärden. I samband härmed åtog sig staten att inlösa all inom riket i övrigt tillverkad salpeter och att vid anhållan till allmogen uthyra sjuderipannor.

Salpetersjuderistatens tjänstepersonal fick nu till huvudsaklig uppgift att mottaga och vårda skatteleveranserna av salpeter och inlösa den i övrigt inrikes tillverkade varan. För att tillhandahålla nödigt rörelsekapital inrättades salpeterfonden, och landet indelades i 13 salpetersjuderidistrikt, vartdera under en direktör. Efter salpetergärdens efterskänkande, då bestyret med skatteuppbörden upphörde, inskränktes personalen till fyra direktörer och från 1842 till tre direktörer jämte ett antal understyresmän under kommittén för salpeterärenden.

Genom kungligt brev 13 oktober 1865 tillkännagavs, att staten skulle upphöra att inlösa salpeter, dock med undantag för Norr- och Västerbottens län. Genom statsmakternas beslut 1866 upphörde salpeterfonden, och i kungligt brev 15 oktober 1867 upplöste kommittén för salpeterärenden. Den återstående personalen ställdes under Arméförvaltningens artilleridepartement.

Sedan salpeter icke längre behövdes för statens kruttillverkning, upphörde den ytterligare reducerade salpetersjuderistaten vid 1895 års utgång.

Salpetersjuderistaten var en kollektiv benämning på de personer som haft till uppgift att anskaffa och vårda statens för kruttillverkning avsedda förråd av salpeter.